Ännu en dag med sen uppstigning, att det ska vara så svårt att bara kliva upp. Har inte gjort mycket idag, varit seg och det känns som halva dagen gått åt att slösurfa på mobilen/datorn och fundera över vad för mat som ska göras. Har inte varit sugen på något alls, precis som nästan alla andra dagar. Att jag dessutom är kräsen i maten och försöker följa en slags "diet" gör ju inte saken lättare. Eller egentligen skulle jag nog inte kalla det för en diet då det mer handlar om att jag äter mer av det som är bra för kroppen och mindre/avstår helt från saker som är dåligt. Tror jag ska skriva mer ingående om det i ett eget inlägg någon dag.

 

Igår skrev jag ju att jag tänkte skjuta på redigerandet av bröllopsbilder till idag, vilket på ett sätt var klokt då jag annars säkert hade suttit uppe hela natten med det. Men nu sitter jag här igen, natten närmar sig med stormsteg och jag har inte ens öppnat mappen de ligger i. Skäms och känner mig så himla hopplös. För att dra lite historia så gifte sig min syster med hennes Robin i slutet av september förra året. Jag blev "anlitad" till att fota dem, något jag såklart blev glad över då jag länge velat testa på fota bröllopsfoto, och vilken dröm att få göra det på sin egen systers bröllop dessutom! Det betydde mycket för mig, men medförde också mycket press, något jag stod för helt själv då jag visste att de inte hade några direkta krav. Jag har höga krav på mig själv rent allmänt och att fota bröllopsporträtt är inget enkelt eller litet uppdrag i mina ögon.

 

Det var väldigt mycket stress, oro och lite sömn nätterna innan bröllopet. Förutom att förbereda mig inför fotograferingen var det bland annat klädsel som skulle bestämmas och en möhippe-film som skulle bli klar till den stora dagen. Fick ca 4 timmars sömn natten innan bröllopet då jag satt uppe och redigerade på filmen större delen av natten. Den blev slutligen klar på förmiddagen, eller jag blev snarare tvungen att säga stopp. Kände mig inte helt nöjd men hade inte tid att göra mer. Utanför fönstret öste regnet öste ner och det lutade åt att porträttbilderna vi skulle ta innan vigseln skulle bli i regnet under paraply eller inomhus. Det sänkte faktiskt pressen och jag kände mig lite lugnare inför uppdraget, trots att regn var det jag minst hade hoppats på och bilderna inte skulle bli som jag tänkt kändes det som att det var mer accepterat med sämre bilder om vädret inte skulle vara på vår sida.

 

Åkte till kyrkan med Erik (som följde med som vän och assistent) någon halvtimme efter den planerade tiden, vi hade skjutit fram fotograferingen lite dels pga regnet. Väl framme gick vi först in i kyrkan och sedan gick Erik iväg för att hämta brudparet. Väntade ett tag innan jag började undra var de höll hus, kollade sen mobilen och såg att Erik skickat ett sms om att jag skulle skynda mig till församlingshemmet (gångavstånd från kyrkan). Frågade varför de inte kom ut då det hade slutat regna och fick svaret att brudparet vägrade gå ut med risk för att de andra gästerna skulle se dem. När jag var på plats hade vi inte mycket tid på oss så det blev en väldigt snabb inomhusfotografering. Som tur var skulle det finnas tid till att göra en ordentlig fotografering ute efter vigseln, så vi planerade in det.

 

Fotade under vigseln vilket var minst sagt spännande. Hade inte fått något programblad eller liknande så jag hade ingen koll på när jag skulle stå var osv. Försökte i alla fall att vara diskret, inte fota mer än nödvändigt och bara förflytta mig då det spelades musik. Hade även koll på en videokamera som vi placerat i närheten av altaret, ändrade kompositionen och brännvidden på den lite då och då under inspelningen för att kunna göra en intressantare film. Erik filmade samtidigt med en annan videokamera från bänkraden. Det var inget annat uppdrag jag fått utan jag och Erik gjorde det för att vi själva ville (men bröllopsparet var såklart med på det).

 

Efter vigseln blev det gratulationer, riskastning och mycket fotografering från alla håll. Solen började titta fram bakom tunna moln = perfekt fotoväder! Efter en stund påbörjades den planerade porträttfotograferingen i närheten av kyrkan där de flesta gästerna stod kvar. Blev upprymd över det fina ljuset samtidigt som jag började känna hur prestationsångesten och stressen ökade igen. Efter en kort stund när vi skulle vidare och leta en ny plats ville några gäster bli fotade tillsammans med dem, så jag ställde upp och tog ett gäng bilder innan de gick iväg och vi kunde fortsätta fotograferingen utan publik. Huvudet matades med olika tankar hela tiden och jag blev virrig. Det var så många olika bilder jag ville ta och vi hade inte hur mycket tid på oss som helst, så jag blev stressad och kände stor press. Det blev mest att vi gick runt och letade fina bakgrunder och ogenomtänkta bilder på vägen. Nu låter det som jag inte kollat location innan men det hade jag faktiskt, två gånger till och med. Problemet var att vädret var annars och löven hade inte hunnit få de fina färgglada färgerna de gångerna så jag visste inte vilken plats som skulle passa bäst. Jag hade i alla fall tänkt ut två platser och det första var en gångväg och den andra en bro som låg mellan kyrkan och församlingshemmet. Gångvägen blev det ett par snabba bilder på under tiden vi letade en fin höstig plats med rätt ljus.

 

Efter en stund var det helt plötsligt bara ett par minuter kvar så vi skyndade oss till bron där vi ännu inte hade fotat. Där blev det en minst sagt stressig fotografering, betydligt stressigare än vi redan räknat med då värdparet ringde och efterlyste brudparet när vi precis börjat fota. Drabbades av panik men försökte hålla det inom mig och vara fokuserad och snabb. När de sedan gick iväg stod jag och Erik kvar på bron. Så himla många jobbiga känslor inom mig bara väntade på att få komma ut och när de var utom synhåll brast det totalt för mig. Jag började gråta hysteriskt och röt åt Erik när han försökte lugna mig. Tankarna jag hade var fruktansvärda och jag ville bara försvinna. Hamnade sedan ensam i hans bil med ett ton snorpapper och fortsatte gråta i säkert en kvart tills stormen hade lagt sig. Erik hämtade brudbuketten som jag sedan fotade på bron samtidigt som tårarna rann. Mamma kom förbi och pratade lite. Därefter fotade jag och Erik varann (inte så värt att fota mig då jag såg hemsk ut...) innan vi gick till middagen som redan hade varat ett tag. Skämdes så mycket och var rädd för vad folk skulle tänka, även att jag skulle få frågor om vad som hänt eller var jag hållit hus.

 

Innanför dörren möttes jag av min halvsyster Charlotte som kom och kramade om mig, och där kom tårarna igen! Det var omöjligt att hålla igen när hon kom och visade sitt stöd, blev rörd samtidigt som det som hänt spelades upp i repris i huvudet. Ingen frågade vad som hänt eller varför jag varit borta vilket var skönt, men jag hade svårt att släppa allt och bara vara i nuet. Det blev i alla fall bättre senare på kvällen efter möhippefilmen var visad, då kunde jag slappna av mer och hade riktigt roligt stundvis.

 

Dagarna efter bröllopet klarade jag knappt av att gå igenom bilderna, började må dåligt och såg bara alla fel. Fanns inte en endaste bild jag var helt nöjd med. Jag hade misslyckats totalt - inte hunnit/glömt fota bilder jag velat ta, använt fel objektiv, varit dålig på att instruera brudparet, fotat i fel skärpedjup/brännvidd, tagit för få bilder och så vidare. Det tog ett bra tag innan jag kunde börja välja ut och redigera bilder. Har sedan gått längre perioder då jag knappt jobbat med bilderna, skjutit upp det gång på gång. Först någon vecka innan jul tvingade jag mig till att bli klar med några bilder, innan hade jag bara påbörjat grundredigeringen av de flesta. Hade tänkt redigera klart ett gäng bilder och skicka till syrran innan jul men det gick sådär, det var bild till tack-korten som det började bli bråttom med och ingen av de få jag hade blivit klar med kändes rätt. När jag träffade syrran och Robin några dagar innan de skulle iväg på sin bröllopsresa över jul sa vi att jag skulle välja ut några potentiella bilder som jag skulle redigera klart till de kom hem igen. De kom hem för 4 dagar sedan och jag har bara valt ut bilder. Så fruktansvärt jävla hopplöst dålig jag är! Att det ska vara så svårt? Jag är arg på mig själv.

 

Nu är klockan så mycket att jag måste skjuta upp detta ännu en dag. Inlägget är publicerat innan tolv men har fortsatt att skriva på det då det ändå bara är jag som har lösenordet till bloggen än så länge, klockan har nu passerat 3 på natten - jag har alltså suttit och skrivit på detta i typ 4 timmar? Kan inte stämma? Om det nu stämmer är det helt sjukt. Dessa timmar hade jag kunnat lägga på bilderna men nej, istället sitter jag och skriver på ett inlägg som ändå inte gör någon skillnad till det bättre. Visst, det kan vara bra att få skriva av sig men det här kring bröllopet har jag redan ältat så många gånger. Det får räcka nu.

 

Oj vad långt detta blev, det var verkligen inte planerat att skriva så detaljerat. Kan ju med detta passa på att berätta jag har en tendens att skriva långt och ingående när jag inte ställer lika höga krav som på min ordinarie blogg ;) Jag ska försöka bli lite mer kortfattad i fortsättningen även om det egentligen inte behövs, jag förväntar mig ändå inte att någon kommer lusläsa alla mina inlägg här.

 

Godnatt.