Tittar in här tvärt för att önska er ett gott nytt år! Nu ska jag bege mig in till stan och fota fyrverkerier! Har alltid blivit en flopp med fyrverkerifotandet tidigare år då jag befunnit mig för mycket ute i bushen, har slutat med typ en okej bild. Men i år ska det banne mig bli bra!

 

Vi hörs nästa år då :D

Hoppas inte ni är alltför besvikna på min kassa uppdatering. Trodde jag skulle komma igång igen efter förra inlägget men det gick ju åt småskogen. Har antingen dykt upp saker som jag behövt prioritera före, eller så har jag helt enkelt inte orkat av olika anledningar. Det här inlägget kommer handla om något som varit en av orsakerna till att jag inte orkat uppdatera bloggen.

"Jag gick och kollade till henne flera gånger.. och när jag kollade till henne någon gång vid elva så rörde hon sig inte. Jag ropade på mamma och bad henne kolla om Gullan var död, sedan sprang jag till köket gråtandes och fick svårt att andas. Mamma bekräftade att hon var död, då blev jag helt förstörd! Jag sprang ut ur huset för att få frisk luft och för att lugna mig, men det hjälpte inte, det tog så ont!"

 

"Gullan är och var verkligen ängeln i mitt liv, hon var min bästa vän! Jag kan fortfarande inte förstå att hon inte lever längre :("

 

 

 

Kvällen innan jag åkte till Stockholm flyttades Louie till mamma som skulle ta hand om honom under tiden jag var borta. När jag och mamma pratade över telefon hörde jag hur det var med honom och hon svarade han verkade må bra. Dock var han lite dålig på att äta av kanariefröna som skulle ges istället för den vanliga fröblandningen. Men så fort hirskolven åkte fram blev han väldigt matglad som vanligt.

 

Torsdagen den 6/12 åkte jag hem till mamma för att flytta tillbaka honom hit. Jag hälsade glatt när jag fick syn på honom. Ingen direkt reaktion. Där satt han tyst med en lite uppburrad fjäderdräkt. Bredvid honom hängde en bred repstege som såg aningen missplacerad ut i buren. Mamma hade köpt den för att hon tyckte det såg lite tråkigt ut, men han hade knappt rört den vad hon sett.

 

Louie stod på ett ben, något som vanligtvis inte är konstigt alls då undulater ofta står på ett ben när de vilar. Men jag la märke till att han inte höll upp benet på samma sätt som han annars gör. Tog ut honom på fingret och kände direkt att han ville lägga all vikt på ena benet. Med det andra greppade han knappt fingret, för att sedan dra upp det lite. Berättade för mamma som inte hade lagt märke till detta och jag började misstänka att han skadat sig. Men det enda jag kunde tänka mig att han skadat sig av var den nya leksaken som mamma hängt in, att han fastnat i repet och gjort sig illa när han försökt rycka sig loss. Annars har jag ingen aning. Tog ut repstegen och bad om att få ha kvar honom några dagar till hos mamma för att låta honom vila i lugn och ro. Jag ville inte jaga upp honom med flytt och så var det varmare där än vad jag kunde få i min lägenhet. Hon gick med på det och sa att vi kan ta en vecka i taget.

 

På söndagen väcktes jag av att telefonen ringde. Då fick jag höra den sorgliga nyheten att hon hade funnit Louie död på lördagskvällen. Mamma hade knappt kollat till honom den dagen, första gången var innan lunchtid och sedan hade de varit hos min syster under dagen. Först vid nio på kvällen var andra gången och då var det redan försent. Han lämnade oss med många frågor som vi aldrig kommer att få svar på. Har svårt att tro att det bara var åldern han dog av, tror hellre på åldern kombinerat med någon sjukdom/att han skadat sig och blivit deprimerad. Vad jag vet hade han inte någon sjukdom, men det är inget jag utesluter helt då jag inte vet säkert. När jag var med honom till veterinären i början av oktober pga att han visat tydliga tecken på att något inte stod rätt till lät det inte som det (här kan man läsa om den historien). Känner mig dock tveksam till hur pass kunnig veterinären var med tanke på att hon hade skrivit att jag skulle ge honom citronvatten första dygnet och jag senare läste på nätet att citron är giftigt för undulater.

 

Jag ångrar inte att jag valde att ha kvar honom hos mamma även om han fick sämre uppsikt där. Tror inte min lilla fågel hade gått att rädda med ännu ett veterinärbesök. Nu har jag ingen aning om hur mycket lidande det blev för Louie i slutet, men jag hoppas innerligt att det gick fort och inte blev ett långt utdraget förlopp som för Gullan. Tror det var bra att jag fick mer distans den här gången. Jag var inte där just innan eller när det hände och han hade inte bott med mig på två veckor.

 

Fick se honom en sista gång samma dag. Visste egentligen inte om jag ville men det blev så. Vad jag däremot hade klart för mig var att jag ville ge honom en fin begravning. Men eftersom marken är för hård och snötäckt just nu får det vänta till våren.