Vi hade precis anlänt till Apertin och gick ner där i skogen innan vi fortsatte över bron till herrgården (som man kan skymta lite i bakgrunden). Det första som hände när jag startade inspelningen var att en myggjävel satte sig på min panna och gav mig ett myggbett som bara blev större och rödare allt eftersom tiden gick. Varför for vi ens ner där? Var som att vandra in i värsta myggparadiset. Vi vände efter jag stoppat videon och kom därför heller aldrig fram till Vigselplatsen.

 

Lyckligtvis hade jag med mig mitt mirakelsmink som inte bara täckte det röda märket av myggbettet, efter knappt en timma var myggbettet så gott som borta! Everyday Minerals is the shit kan jag tala om för er.

 

 

Okej, jag älskar det fortfarande.

 

Den 8 juli 2011 flög jag ned till Karlstad och träffade Emma för första gången. Här kan ni läsa om den dagen. Vi hade lärt känna varandra via bloggarna och bara snackat över internet innan så det var minsann lite spännande! Det här var även första gången jag satte min fot i Karlstad så jag kände mig minst sagt vilsen. Sedan väntade en vecka fylld av olika utflykter med kamerorna i högsta hugg! Vår tanke var att det skulle bli en foto-roadtrip där vi skulle bila runt i södra Sverige under några dagar och stanna till på olika fina platser och fota. Vi hade även planerat genomföra några fotosessioner där jag skulle vara modell och Emma fotograf.

 

Tyvärr blev resan inte riktigt enligt planerna. Det var svårt att hitta billiga och bra boenden längs vägen vi tänkte åka, så vi beslutade oss för att sova hos Emma de 2 första nätterna, på ett hotell i Borås de 3 nästkommande och hos henne igen de 2 sista. Sedan gjorde vi dagsutflykter utifrån de 2 stationerna. Det blev inte heller så mycket landskaps- och naturfoto utan mest porträtt. Men det blev rätt bra ändå!

 

 

I tisdags pratade min vän med chefen för första gången. Chefen hade då pratat lite kort med två av de inblandade frisörerna via telefon. De hade båda varit ense om att min frisör inte gjort något fel. Men de kan ju lika gärna ha pratat ihop sig innan han ringde, de är ju kollegor och säkert även vänner utanför jobbet. Frisörerna har utan tvekan hittat på lite i deras versioner av historien, allt för att visa sig felfria. De påstod t ex. att de tyckt lika angående nyansvalet, vilket inte stämmer. Men chefen måste ju lita på sina anställda - att de är ärliga och kompetenta frisörer.

 

Hur som helst. Chefen skulle ha ett möte om detta morgonen därpå (igår), men jag fick två preliminära alternativ redan i tisdags. Det första var att få håret fixat hos dem och att jag bara skulle behöva stå för halva priset som är 350 kr. Det andra var att jag skulle få en förpackning av intensivtoningen (salongspris 159 kr) och färga själv. Trodde de verkligen att jag skulle gå med på någon av dessa skamliga alternativ? Att jag efter det som hänt skulle vilja gå tillbaka till dem och fixa till den misslyckade färgningen (om än med en annan frisör) och betala för det? Jag hade liksom redan betalat 700 spänn för den misslyckade färgningen, som enligt frisören var mitt fel för att hon måste lyssna på vad jag som kund ville. Jag som trodde det är frisören som ska veta vilken nyans som ska användas för att det ska bli bra redan från början... eller?

Igår ringde chefen min vän för andra gången och frisörerna var fortfarande ense om att min frisör inte gjort fel. Skulle väldigt gärna velat höra deras versioner, speciellt gällande vad jag sa när jag satt där i frisörstolen och vi skulle färga utväxten igen efter den första misslyckade färgningen. Som tidigare nämnt förbjöd jag aldrig frisören att använda den mörkare nyansen, jag uttryckte bara min rädsla över att det istället skulle bli för mörkt då vi redan hade lagt den mörkaste toningen jag själv brukar använda när min moster färgar mitt hår (och då har den självklart aldrig blivit ens i närheten av så ljus som det blev hos frisören).

 

Min vän förklarade att det är pengar i handen som gäller då jag inte vill gå tillbaka dit och fixa håret, och att jag vill ha hela beloppet tillbaka. Chefen sa att de vanligtvis inte ger tillbaka i pengar, men att han kunde betala ut 350 kr kontant. Ville jag ha hela beloppet tillbaka skulle vi vara tvugna gå vidare med detta till allmänna reklamationsnämnden, och han hade vid deras samtal i tisdags nämnt att när det gått så långt har de alltid vunnit mot kunden. Jag och Erik hade pratat lite kort om detta dagen innan och kommit fram till att det inte var värt att gå vidare så långt med detta. Det hade blivit otroligt tidskrävande och vi skulle inte ha en chans när det gått så lång tid och inte går bevisa att man har rätt om vad som egentligen sades. Erik gav sig i alla fall inte helt utan lyckades argumentera så att jag skulle få 500 kr tillbaka. Chefen hälsade att frisören bad om ursäkt och att det inte alls var meningen att såra mig. Han upplyste även om att de kommer ha fler möten om det som inträffat och hur det kan undvikas i framtiden.

 

 

Idag tog jag mod till mig och ringde till salongen (har telefonskräck när det kommer till att ringa folk jag inte känner). Jag berättade lite kort om det hela och hon jag pratade med lät positiv och sa att det ska nog gå att fixa så jag blir nöjd. Hon skulle sedan be min frisör (som befann sig i en annan lokal) ringa upp mig.

 

Någon timma senare ringde frisören. Det här är bland det värsta samtal jag varit med om. Hon lät allmänt oförstående, påstod att hon inte gjort något fel och att det var JAG som gjorde att det blev som det blev? För att ni ska få en bättre inblick i vad som hände hos frisören kommer här lite historia:

 

Jag skulle få min utväxt färgad med en intensivtoning. Hon hade sett att jag tidigare köpt Wella's Color Touch nr 6.0 (ljusare brun) och 5.0 (mörkare brun) hos dem och frågade om jag ville köra på någon av dem, och jag svarade att 5.0 borde bli bra då det var den jag använde sist jag färgade botten. Resultatet blev en ljusbrun/grå utväxt mot mitt resterande mörkbruna hår. Det har aldrig någonsin ens blivit i närheten av så ljust då min moster färgat med samma nyans så jag gissar det var kombitionen av för lite med färg och för kort verkningstid som gjorde att det blev så misslyckat.

 

Vi började diskutera om att lägga på ännu en intensivtoning. Hon trodde att en 4.0 (mörkare) skulle bli bra och sa att mina redan färgade längder är som en 4.0. Jag svarade att jag var rädd att det istället skulle bli för mörkt och att en 5.0 kändes som ett säkrare kort. Då blev hon osäker och frågade två frisörkollegor om hjälp, varav jag minns en av dem tyckte 5.0 men att man kanske skulle ta en kortare verkningstid. Det blev en 5.0 som jag önskade. Har dock ingen bra koll på vad verkningstiden hamnade på då jag inte tog tid själv men enligt henne hade vi full verkningstid båda gångerna. Detta är något jag är skeptisk till.

 

 

Åter till samtalet. Hon fortsatte "köra över" mig med att hon tydligt hade sagt att mitt hår var en 4.0 och att hon hade de andra iblandade frisörerna med sig. Ursäkta? Om hon nu var så säker på att 4.0 skulle bli bra, varför kunde hon inte bara ha sagt det då när jag satt där osäker i frisörstolen? Jag hade inte direkt förbjudit henne att ta den mörkare nyansen, jag hade bara sagt att jag var rädd att det skulle bli för mörkt. Och hon gjorde mig ju inte mindre osäker över hennes kompetens då hon var tvungen ta hjälp av andra frisörer?

 

Har hon ens pratat med de andra inblandade om detta efter mitt besök är också en undran? Hon sa att de också tyckte som henne vilket är bullshit. Vet ju att en av dem tyckte som jag. Hennes sista argument var att det gått för lång tid (2 veckor imorgon) och att hon då skulle behöva färga över 2 utväxter istället för en. Vad spelar det för roll? Det handlar om MILLIMETER, och att denna minimala nya utväxt skulle bli snäppet ljusare än den redan färgade utväxten gör mig inget.

 

 

Innan vi avslutade samtalet sa hon att jag får komma dit om jag vill prata mer varpå jag frågade om det fanns något de ens kunde göra åt saken. "Jo det kan vi, men då får du stå för kostnaden" blev hennes svar. Jo men absolut, jag har liksom redan betalat 700 spänn för en misslyckad toning! Har aldrig någonsin varit i kontakt med en sådan oproffsig frisör. Jag kände mig frustrerad, oförstådd och ledsen. I slutet av samtalet fick jag kämpa med att hålla mina känslor i styr. Sekunden efter jag lagt på luren brast jag ut i gråt. Hur fan kan man jobba som frisör och bete sig såhär mot kunden?

 

Skickade ett kort sms till Erik som sedan envisades med att komma förbi efter jobbet. Berättade hela historian och han blev nog mer irriterad än jag själv. Han erbjöd sig ringa och klaga vilket han fick, men chefen var inte där så Erik ska bli uppringd någon gång i veckan. Är så otroligt tacksam över hur han ställer upp för mig, oavsett vad det gäller. Hade aldrig ringt dit igen själv. Jag är inte tillräckligt envis eller bra på att prata för mig och vill inte behöva växla ett ord med den här frisören igen.

 

 

Efter att ha sett denna video kan vi nog alla konstatera att mitt val av inspelningsplats inte är ett av de mest genomtänkta beslut jag tagit. Och mitt språk... får jobba på det, hehe.
Kan även meddela att jag i vanliga fall inte hatar bilar. De är så fina så. Speciellt när de står stilla på en parkering och inte ger ifrån sig ett ljud.