Det har varit mycket blandade känslor under helgen. Ni kanske minns det här inlägget där jag berättade lite om min relation till cancer och om min mamma som kämpat mot sjukdomen sedan flera år tillbaka. Där nämnde jag även att de upptäckt en cellförändring bakom nyckelbenet som höll på undersökas.

I fredags fick vi veta att det är cancerceller.

Hur det kommer behandlas är ännu oklart och nu behöver resten av kroppen också undersökas eftersom den i värsta fall kan ha spridit sig till fler ställen.

Det är i sådana här situationer man blir påmind om hur viktigt det är att verkligen ta vara på tiden med sina nära och visa hur mycket man tycker om dem. Jag skäms lite över att jag är dålig på att göra det och har även svårt med det. Kan ha att göra med att jag inte är van vid sådant i min familj. Vi är inte familjen som avslutar samtalen med "Älskar dig" eller en kram när vi anländer eller ska gå (bortsett från när man ska iväg på någon resa). Jag hade helt klart noterat om t ex. mamma eller syrran avslutat ett samtal eller besök på det viset, just för att det inte är något jag förväntar mig att de ska göra eller säga en helt vanlig dag. Det känns lite som att vi tar för givet att den andra vet om hur mycket den betyder för en. I alla fall om jag ska tala för mig själv.

Jag fylls såklart även med en massa oro och rädsla - två känslor som jag sedan tidigare redan har för mycket av. Det jobbigaste med de här känslorna är att de i de allra flesta fall inte tillför något positivt med sig utan bara slukar en massa energi som gör att man inte blir fullt närvarande i nuet. Tänk så mycket jag missar av att gå runt och oroa mig för det ena och det andra - saker som jag i många fall inte ens själv kan påverka.

Nu kanske någon undrar varför jag postat en glad bild till ett inlägg där jag skriver om jobbiga saker som cancer, oro och rädsla. Anledningen till varför jag valde den här bilden (och rubriken) är för att visa att även i de jobbigaste stunderna är det oerhört viktigt, och framförallt okej, att både le och skratta. Det kostar ingenting - men ger så mycket, både för hälsan och själen. Det kanske varar ett ögonblick, men minnet av det kan vara i en evighet.

"Det är en vila för de trötta, och dagsljus för de nedslagna, solsken för de sorgsna, och naturens bästa motgift mot bekymmer."

Till sist vill jag avsluta med några ord till mamma:
Du är MYCKET starkare än vad du själv tror dig vara! Det kan fler än jag intyga. Jag älskar dig ♥

Vi inleder med en glad bild som Klara tog på mig med min kamera. Jag älskar den! Klara är jätteduktig och behöver precis som mig lite mer självförtroende när hon fotar ;)

Eftersom vi växlade kamera och objektiv rätt ofta och kommer att redigera mycket bilder själva (vi har gett varann tillåtelsen att redigera bilderna där man själv är modell också) skriver jag ut lite extra info under bilderna. Så skulle ni se samma bild fast med olika redigering på våra bloggar vet ni varför!

Nu vill jag höra era åsikter! Gillar ni denna lika mycket som jag? Vilken version är bäst?

Foto & redigering: Jag
Modell: Moa